Jag är så trött på allt i den här stan. Människorna, miljön, samma rutiner & min familj.
Människorna är samma som alltid. Det känns som att jag har sett alla personligheter som finns i stan & det finns ingen variation på folk längre. Det är alltid samma människor som gör samma saker på exakt samma ställen. Alltid. Det har gått & blivit en rutin, fast i djupa hjulspår & jag hatar det!
Jag vill bort härifrån fort som fan, då finns det bara ett men. Inga pengar, ingen utbildning, ingen säkerhet alls. Var skulle jag bo exempelvis?
Sen jag fyllde 20 så har det sakta, men säkert börjat skita sig ordentligt för mig. Pappa betalar inte längre underhåll vilket gör att vi har sjukt dåligt med pengar iom att mamma är sjukpensionär. Kort & gott så lever vi på bidrag & en riktigt kass pension. Jag måste ge 1000 till mamma varje månad så att vi klarar oss. Det gör vi inte ändå & vi får ständigt låna pengar, ansöka om nya bidrag & andra shitty things. Mamma har börjat gå på mig om att jag är så oansvarig, inte kan ta hand om mig själv, hjälper inte till hemma när hon mår så dåligt, hon har inte råd med mig längre & jag måste minsann oxå köpa in grejer till oss. Nu är det så att jag har för tillfället ca 1500 kr att leva på i månaden, men från & med jullovet så kommer jag få mkt mindre pengar. Är det meningen att jag inte ska leva alls, utan ge alla jävla pengar till mamma då? Jag då? Mitt liv, räknas inte det för något?
Bara idag så blev hon tjurig för att jag inte kunde gå & handla smör. Jag hade inte plånboken med mig när jag drog till Rilla igår nämligen. Men då säger hon att jag kan komma hem & SEN handla. Tack, men nej tack. Jag är ledig idag & vill ta igen energin som bara försvunnit genom ett trollslag. Eftersom man inte kan förvänta sig att syrran ska kunna hjälpa till & att mamma är kroniskt sjuk så känns det som att allt läggs på mig. Det är så det känns & jag kan fanimig inte ta det längre. Snart kommer det brista för mig. Då befarar jag att hela helvetet bryter lös. Jag kommer bara packa mina grejer & dra - kanske bo på gatan, men allt är bättre än hemma.
Tyvärr. Jag orkar inte hålla allt inom mig längre, jag kan inte va den som alltid lyssnar & stöttar längre. Nu är det jag som behöver nån som lyssnar & stöttar mig. Det är så mkt som jag går runt & bär på, men aldrig har sagt för då visar jag mig ju svag. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar